Kortet för två energislag på drivmedelsstationen: därför utfärdar bensinstationer ett RFID-kort för både drivmedel och elbilsladdning

I Tyskland, Österrike, Schweiz, Benelux, Frankrike och Storbritannien byggs drivmedelsstationerna i det tysta om. Aral har infört Aral pulse-laddplatser på tusentals tidigare BP-märkta anläggningar. Shell Recharge finns nu på över 1 800 europeiska stationer. Q8, OMV, TotalEnergies, Circle K och en lång rad oberoende stationsoperatörer har alla påbörjat samma omvandling: ta bort en pumpö, installera DC-laddare på 150–350 kW, måla om skärmtaket och behåll butiken. ”Bensinstationen” håller på att bli en ”energistation”. Och de operatörer som lyckas i den omställningen är de som tänker om kring den plastbit som varje förare fortfarande tar fram ur plånboken: kortet.

Den här artikeln handlar om vad det kortet faktiskt bör göra – och varför en stationsoperatör som kontaktar oss om ”lojalitetskort” oftast slutar med att beställa något betydligt mer ambitiöst.

Förarens plånbok är ett kaos

En typisk europeisk förare 2026 bär minst på:

För privatförare är detta irriterande. För förare i fordonsflottor är det operativt kostsamt: varje extra identifieringshandling innebär en separat faktura, ett separat momsunderlag och ett separat tvisteärende när en laddare nekar en blippning. Flottansvariga vi talar med rankar genomgående ”för många kort per förare” bland sina tre största problem. Det placeras före tillförlitligheten hos publika laddare och endast efter fakturaavstämning (vilket i grunden är samma problem).

Stationsoperatören förfogar över den enda fysiska plats där allt detta sammanstrålar. Operatören har pumpen, laddaren, kassasystemet i butiken och biltvätten. Den som utfärdar kortet som autentiserar mot alla fyra vinner kunden för de kommande fem åren.

Vad kortet för två energislag faktiskt gör

Ett kort för två energislag på drivmedelsstationen är en enda RFID-identifierare, utfärdad av stationsoperatören, som autentiserar föraren vid:

Bakom kulisserna finns exakt ett kort, en förarpost, en faktura och en uppsättning analysdata. För föraren innebär det en enda blippning.

Därför går det plötsligt att bygga

Tre saker har fallit på plats som gör kortet för två energislag till en verklig produkt 2026 i stället för den presentationsbild det var 2021.

För det första har chipfamiljerna konvergerat. Laddbranschen har standardiserat på kisel för AES-autentiserade 13.56 MHz-identifierare, eftersom det utför ömsesidig autentisering med AES-128 och klarar den ojämna OCPP-matchningen av idTag som varje CPO gör på lite olika sätt. Samma kisel stöds också fullt ut av kassaterminalerna på drivmedelsstationer från Ingenico, Verifone och det tyska betalterminalsduopolet Hypercom och CCV. Kortet du redan skulle välja för ett roamingprogram för elfordon är kortet som bensinstationens befintliga kassasystem redan kan läsa.

För det andra finns roaminginfrastrukturen redan. En roamingleverantörs intercharge-nätverk och en roamingleverantör i Frankrike ger en stationsoperatör en enda integrationspunkt för att registrera kortens UID och få dem igenkända vid hundratusentals laddpunkter i hela Europa. Den svåra delen av ”få mitt kort att fungera vid någon annans laddplats” är löst; det som återstår är en fråga om affärsprocesser (vill ni det, och hur fördelar ni intäkterna).

För det tredje är efterfrågan från fordonsflottor verklig och tydlig. Blandade flottor med förbränningsmotor- och elfordon är nu normen, inte framtiden. De flesta logistik-, taxi-, sista mil- och företagsflottor i DACH-regionen har en elfordonsandel på 20–60% som ökar med 5–10 procentenheter per år. Flottansvariga är beredda att betala ett högre pris för ett kort som löser deras avstämningsproblem. En bensinstation som utfärdar ett flottkort för två energislag har en försvarbar B2B-produkt, inte bara ett lojalitetsprogram.

Så ser kortet faktiskt ut (specifikation)

Ett fungerande kort för två energislag, för en stationskedja som rullar ut 50 000–500 000 kort i ett land, ser ut så här:

Där operatörer gör fel

Mönstret av misslyckanden är konsekvent i de projekt vi sett lanseras (och i några vi ombetts rädda):

Budskapet om du är stationsoperatör och läser detta

Du kanske driver ett nätverk av bensinstationer – en kedja med tio anläggningar, en koncern med drivmedelsstationer i DACH-regionen eller en oberoende aktör i Östeuropa som ställer om till elfordon. Om du skulle till att ge en leverantör i uppdrag att ta fram ”lojalitetskort”, överväg att i stället beställa ett program för två energislag. Merkostnaden jämfört med ett vanligt lojalitetskort är märkbar men liten. Den ökade motståndskraften är däremot enorm den dag ett Shell Recharge- eller Aral pulse-kort dyker upp på din station och tar din kund.

Vi har byggt laddkortsprogram i alla skalor, från regionala CPO-piloter till nätverket för ett utvalt roamingprogram med 1,3 miljoner laddpunkter. Vi har levererat FSC-certifierade träkort till biltillverkarens europeiska EV-kampanjlansering och flottkort i återvunnen PVC till ett utvalt laddprogram i Luxemburg. Vi har ännu inte levererat ett kort som klarar *alla fyra* sakerna — tankning, laddning, butiksköp, biltvätt — i stor skala, eftersom operatörssidan av den diskussionen har blivit seriös först under de senaste tolv månaderna. Det vill vi gärna göra.

Var du ska börja

Om du befinner dig i fasen ”intressant, men vad krävs egentligen”:

Utforska våra RFID-kort i återvunnen PVC och FSC-certifierat trä för formfaktorer och chipfamiljer. Läs hur vi byggde roamingkortet för ett utvalt roamingprogram och laddkortet för fordonsflottor för ett utvalt laddprogram — två ytterligheter i spektrumet av driftsättningar. Eller kontakta oss direkt — berätta hur många anläggningar och hur många kort det gäller, så återkommer vi med en genomförbar specifikation och ett pris.